Nyheten att Olof Palme misslyckades med att kontakta Säpo, och därför saknade livvaktsskydd den där mörka natten han mördades, gör om möjligt hans död ännu mer tragisk. Fast det är också en udda nyhet eftersom den kommer så långt efter mordet att den saknar praktisk relevans.

På samma sätt är det lite grand med den nu aktuella filmen om Olof Palme, som jag såg häromkvällen. En rent filmiskt utmärkt produkt, emellanåt lite för vänsternostalgisk men inte något okritiskt porträtt av huvudpersonen.

Däremot en film som visserligen säger mycket om personen Palme, men lite om hans politik och än mindre om de ideologiska motsättningarna under tiden han verkade. För den som var med på tiden det begav sig (och dit räknar jag åtminstone delvis mig själv) gör det kanske inte så mycket, men för yngre människor kan framställningen bli obegriplig. Det är också lätt att glömma hur vänstervriden Palme, liksom stora delar av dåtidens socialdemokrati, kunde vara och hur detta splittrade samhället.

Otroligt företar filmen därmed likheter med spelfilmen Järnladyn, med Meryl Streep i huvudrollen som Margaret Thatcher. Ett hyggligt personporträtt, där emellertid de hårda sakpolitiska motsättningarna under hennes tid vid makten mest fungerar som rekvisita. Det gör historieskrivningen ofullständig och kontroverserna kring henne svårbegripliga.

En skillnad är dock att historien blivit snäll mot Thatcher – i dag erkänner till och med företrädare för Labour att mycket hon gjorde både var nödvändigt och bra. Hur mycket av Palmes politiska gärning lever, bortom myten?