Tidigare har man bombat i Irak, men nu gick man alltså över gränsen, denna gång tillsammans med Saudiarabien, Bahrain, Jordanien och Qatar.
Det är självklart tragiskt att fredliga länder ska behöva ta till vapen, men ibland hjälper det inte att blunda och önska att elände ska försvinna. Människor dör, huvuden huggs av, kvinnor våldtas. Mot detta behöver världen agera, eftersom att FN fördömer eller Miljöpartiet säger ”fy” fnyser de åt. IS är terrorstämplat, men inför en sådan etikett säger de nog själva bara ”jaha”.
Igår diskuterade FN:s säkerhetsråd om man skulle ställa sig bakom den USA-ledda aktionen. Frågan är känslig, då det handlar om ett militärt ingripande i ett annat FN-land utan landets eller FN:s tillstånd, vilket är ett brott mot folkrätten. Men då så många länder vill bekämpa IS är det bra om man ger sitt stöd. Det är bra.
IS stannar inte i Irak och Syrien; de har sannolikt större ambitioner, och kastar lystna blickar även hit. I Australien planerade nyligen anhängare av gruppen att slumpmässigt hugga huvudet av folk. Av oskyldiga, kanske på väg till puben för en öl eller till stranden för en sväng med brädan i vågorna.
En del kritiserar USA för att krigshetsa och bara ingripa när man själv kan vinna ekonomiskt. Det kan finnas viss sanning i det, men att landet åtminstone agerar bör applåderas, inte fördömas. Barack Obamas mål är inte krig, men när ondskan breder ut sig är man närapå det enda land som faktiskt gör något på allvar när alla andra sitter och fikar och ojar sig.
Konsekvenserna av aktionerna är osäkra. Bombningarna kan gå fel, regeringen kan komma att slå tillbaka, andra rebellgrupper kan växa. Men att fegt stå vid sidan om och vela är en passivitet ingen kan vara stolt över.
Häromdagen intervjuades dramatikern Stina Oscarsson, som hjälpt MP med kulturpolitiken. Hon menade att: ”I år borde vi fira två hundra år av fred i det här landet och samtidigt är nästan det unisona svaret på hur vi ska reagera på händelserna i omvärlden, i Ukraina, att vi ska rusta upp. Alltså, hela världsdramatiken all litteratur, all poesi förmedlar en enda sanning, att våld aldrig löser några problem.” (SVT 17/9)
Men ett par dagar senare berättade kurden Mahmoud Harsch som nyss lämnat Syrien, för Rapport att: ”De avfyrar granater, tunga vapen. Vad har vi att sätta emot – stenar?” (22/9) Han darrade.
Ibland bestämmer man inte själv över graden av våld. Om fienden har de senaste modellerna av vapen, ska man då själv vifta med en vit flagga och se sin familj mördas? Det är lätt att vara pacifist i tv-soffan.
Winston Churchill sa en gång: ”Har du fiender? Bra. Det betyder att du har stått upp för någonting i livet.” Att stå vid sidan om och prata om sin egen pacifism, betyder kanske att man samtidigt låter galningar hållas. Blir inte de där änglavingarna smutsiga av jord och blod då?